80-talet - när Sverige kopplade upp sig

Publicerad 2013-10-14


Om du är född på 70- eller tidigt 80-tal är oddsen rätt goda att du minns text-tv, denna tredje TV-kanal utöver TV1 och TV2 som för många blev den första kontakten med något som ens liknade en datorskärm. Om du sedan hade det tveksamma nöjet att utsättas för den datorundervisning som skedde i grundskolorna under 80-talet (med den ökända skoldatorn Compis) så minns du säkert också Videotex.

Det talas ofta om det svenska IT-undret, hur vi i Sverige är långt framme när det gäller informationsteknologi och hur våra hem ligger i den absoluta toppen när det gäller bandbredd och anslutningsgrad. Men 80-talets IT-under är det få som talar om. Det gjordes enormt många svenska utvecklingar då inom kommunikation (mobiltelefonin, AXE-växeln, med mera) men när man börjar gräva lite i hur det gick till på 80- och tidigt 90-tal så kan man snabbt konstatera att avregleringarna inom telekommunikation, som minskade Televerket/Telias och därmed statens grepp över hur saker skulle göras, är en tungt vägande orsak till att vi här i Sverige ligger så långt framme som vi ändå gör. För hade Televerket fått som de ville hade vi knappt haft ADSL i hemmen idag.

Första och andra gången gillt

Vår historia börjar egentligen redan 1978. Elektroniktillverkaren Luxor släppte ABC-80, en Z80-baserad maskin på 3Mhz med 16KB minne och med den egna basic-varianten ABC Basic som operativsystem. Tillsammans med Diab togs den lilla datorn fram för skolorna. I en intervju med IDG berättade Lars Karlsson om hur det räknades med en försäljning på max 5000 exemplar. Han gissade fel på 50000 exemplar. ABC-80 blev en stor succé och hade under sin storhetstid närmare 70-procent av den svenska marknaden men de efterföljande modellerna led av att de inte var PC-kompatibla och hela ABC-projektet dog sotdöden 1986, efter att Luxor Datorer sålts till finska Salora som senare blev en del av Nokia.

Telefonaktiebolaget LM Ericssons PC-satsning gick till en början bra här på hemmaplan men i USA hade satsningen ställt sig på näsan rejält – Ericssons hyfsat höga prislappar på maskinerna kunde inte konkurrera prismässigt med IBM, Compaq och de andra jättarna. När bolaget återhämtat sig efter den tilltvålningen så hade andra konkurrenter här på hemmaplan fått upp ångan och sålde egna PC-maskiner till betydligt lägre priser. Även här blev det Nokia som köpte upp verksamheten, som nu gick under namnet Ericsson Information Systems, från Ericsson. 1988 var också den sagan slut då Nokia lade ner hela klabbet. Kan man ju lite skämtsamt ställa sig frågan om den svenska industrin försökte kväva Nokia till döds genom att sälja på dem misslyckade datorprojekt.

Sveriges ovänligaste dator: Compis

Hade någon tagit sig tid att prata med folket från Luxor, eller för den delen lyft luren och frågat Ericsson om de inte kunde leverera lite MS-DOS-kompatibla PC-maskiner till skolorna, så hade vi sluppit det som komma skulle.

Den svenska industrin hade nämligen fått smak på det här med datorer, och när den nya svenska skoldatorn Compis i mitten på 80-talet skulle tas fram så klev företaget Svenska Datorer AB fram och tog sig an uppgiften att ta fram en ny, modern svensk skoldator efter ABC-80 som alla nu menade var föråldrad. Vilket den ju var. Problemet var bara att dess ersättare var omodern innan den ens landade ute i skolorna.

Som det brukar vara så gick Svenska Datorer AB i konkurs snabbare än du kan säga pomperipossa och det av Televerket ägda bolaget TeleNova och Esselte Studium fick ta över projektet. När datorn äntligen var var klar 1985 så hade skolorna inget val än att ta emot maskinerna som staten redan hade beställt.

Jag är knappast ensam om att ha tillbringat de sista åren på högstadiet framför en dator med det löjeväckande namnet Compis som inte existerade utanför skolans värld där vi fick sitta och programmera COMAL, eller om vi hade tur, Pascal, på operativsystemet CP/m (som redan då var stendött) som i sin tur kördes på en 80186-baserad processor (som i princip ingen utöver Compis använde). Med tanke på att det 1985 var ganska klart att det var MS-DOS och åtminstone 80286-processorn som gällde var det inte svårt att se att Compis var budgetmaskinen som gud glömde. På undertecknads högstadieskola hade alla eleverna monokroma skärmar, medan lärardatorerna i en skrubb bakom klassrummet satt med färgskärmar. Den fem megabyte stora hårddisken var så stötkänslig så man fick kvarsittning om man hoppade eller stampade i golvet bredvid den, och det är ingen överdrift att påstå att detta knappast var den introduktion till datorer som ett par generationer borde haft.

Sverige kopplar upp sig

Eftersom Sverige fortfarande dominerades av statliga bolag var vi i händerna på Televerket som tillsammans med Staten bestämde vad som var av eller på. Under 80- och 90-talet utkämpades det regelrätta krig mellan Televerket och tusentals BBS-entusiaster som fick betala dyrt så fort de knappade in ATDT i sitt terminalprogram. De som bodde i Stockholmsområdet och var modemare minns säkert ramaskriet runt Televerkets zonsystem som infördes där en person i exempelvis Södertälje fick betala dyra zontaxor för att han eller hon ringde till en BBS i exempelvis Täby norr om stan.

Televerket gjorde vad de kunde för att hålla privatpersonerna borta från telenätet med sina modem och hemdatorer och bara en sån sak att modem snabbare än 1200 baud inte var officiellt godkända av Televerket/Telia lagom till att ISDN var färdigutvecklat och började rullas ut i slutet på 80-talet. Att Televerket dessutom hade monopol på att leverera modem med hastigheter på upp till 1200 baud fram till 1983 framstår idag som närmast vansinnigt, men så var det på den tiden.

Utvecklingen av telenäten och snabbare modemförbindelser stoppades dessutom upp av Telia som krävde att kostnaden för att uppgradera en föråldrad telestation för att kunna hantera ISDN skulle bekostas av kunden själv. Inte helt olikt hur det ser ut idag på landsbygden där den första kunden som vill ha ADSL i telestationen får bekosta utbyggnaden själv. I mitten på 90-talet började dock Telia pusha ut ISDN till folket som ett snabbare sätt att koppla upp sig mot omvärlden och under några år blev det en helt acceptabel anslutning mot Internet via ett fåtal internetleverantörer som erbjöd tjänsten vid sidan av Telia.

Televerkets onlinetjänster

Då Internet ännu inte fanns på tapeten lanserades ett antal tjänster av olika aktörer. Videotex var en sådan tjänst, som lanserades 1979 av Televerket och från början hette Datavison, och senare Teledata. Tanken var att du via ett modem och en terminal eller annan enhet ansluten till din TV skulle använda Videotex skulle för att ta del av olika tjänster som börskurser, telefonkatalog och en rad tjänster från olika företag. Videotex överlevde mirakulöst nog fram till 1993.

Men skam den som ger sig – 1991 började Televerket, IBM och Esselte skissa på en ny lösning, inspirerade av den franska hemterminalen Minitel. Teleguide blev namnet på satsningen som innebar att man fick skaffa sig en terminal med inbyggt, omodernt, och långsamt modem som man anslöt till telefonlinjen. Problemet var bara att datorer blev allt vanligare i hemmen och priserna på vanliga modem hade sjunkit till nivåer som gjorde att allt fler skaffa dem. Inom blott två år hade Telverket, som nu bolagiserats och bytt namn till Telia, insett att detta inte ledde någonvart och lade ner Teleguide. Kvar stod kunderna med en terminal som de lyckligtvis kunde använda som gigantiska telefoner istället.

Året efter att Teleguide gått i graven började svenka folket skaffa sig uppringda internetabonnemang via en rad olika företag som inte hette Telia och det tog bolaget några år att vakna och 1995 började bolaget på allvar bygga ut sin kapacitet för internetanslutningar och och bredband via ADSL testades också för första gången i den kungliga huvudstaden.

1991 drog företaget Kinnevik igång SwipNet, den första kommersiella internetleverantören som erbjöd IP-anslutningar. Televerket hade först tänkt strunta i IP-anslutningar till förmån för OSI, som Statskontoret (med stöd från just Televerket) hade bestämt var den allenarådande standarden för kommunikation mellan datorsystem i Sverige, och då i synnerhet de statliga dito. Efter att de såg hur omvärlden började använda sig allt mer av IP för datorkommunikation så startade Televerket TipNet, en tjänst som inte levde länge då Televerket till slut gav upp och gick över helt till IP-protokollet istället.

En tungt bidragande orsak till att Televerket började fundera på IP på allvar lär ha varit Sunet:s beslut från 1987 då de bestämde sig för att använda IP-protokollet fullt ut.

Det finns otroligt mycket mer att gräva ur när det handlar om den svenska IT-historien för den som är intresserad. Mycket av historien handlar ofta om hur myndigheter och statliga bolag, främst dåvarande Televerket/Telia, velat dra utvecklingen åt ett håll, medan privata intressen, organisationer och enskilda personer tittat utanför landets gränser och snabbt förstått vartåt utvecklingen var på väg.

Utan de sistnämnda hade vi kanske legat långt efter resten av världen än idag. Bara en sån sak som att Telia så sent som 2001 försökte ta betalt per överförd datamängd över ADSL, något de snart slutade med på grund av den hårda konkurrensen från privata aktörer, säger en hel del om hur det före-detta statliga verket fortfarande hade en del att lära av omvärlden.



SGI 02 – designfantom med äkta Unixhjärta

Publicerad 2010-07-11


Det fanns en tid då män var män, och datorer var datorer, som det brukar heta. Den tiden var en PC inte mycket att komma med om man ville få något gjort. På den tiden körde vi Windows 3.1, kanske Windows NT4 eller möjligen OS/2. PC-arkitekturen byggde fortfarande delvis på Intels 8086-processor och även om Intel lanserade Pentium så fanns det återkommande problemet med prestanda och minnesmängder (som på många sätt ärvdes från den ursprungliga PC-arkitekturen) och det faktum att hela universitetsvärlden fostrades på Unix-baserade maskiner gjorde att det också var plattformen som gällde när det var dags att komma ut i verkligheten och börja jobba.

För att få jobbet gjort så använde man arbetsstationer. Detta var kraftfulla muskelbyggen med SCSI-diskar, mer minne, RISC-processorer, kraftfulla grafikkort och ordentliga anslutningsmöjligheter. Detta var också datorer med matchande prislappar, varför det var ytterst ovanligt att någon lade ner de uppåt 100000 kronorna som en kunde kosta.

Och inte nog med att de var dyra, de var överlag också ganska fula. Silicon Graphics förändrade det.

Vad är en SGI O2?

När det var dags att lansera efterträdaren till Indy (som även den var en lågprismodell som såldes mellan 1993 och 1997) så var det också dags att ändra formen på maskinen. Även om Indy ansågs ha en rätt läcker design så var det en traditionell desktopmaskin med lite extra plastpaneler som lackerats läckert indigoblå.

I fallet SGI O2 så hade Silicon Graphics börjat inse att i takt med att PC-plattformen blev allt mer kraftfull och även kunde hantera flera processorer och större mängder minne så var det allt färre som ville lägga minst 50000 kronor på en arbetsstation när en PC för kanske 15-20000 kronor gjorde jobbet ungefär lika bra. Steve Jobs ångestprojekt NeXT och deras arbetsstationer hade haft det det oerhört tufft på marknaden och övergick till att ägna sig åt mjukvara efter några få år, och Sun Microsystems, som på sin Sparcstation-serie och SunOS (senare Solaris) hade byggt hela företagets framgångar, fokuserade allt mer på servrar. Microsofts framgångar med Windows NT 4 och ett litet men snabbt växande fenomen kallat Linux gjorde också sitt till och Silicon Graphics insåg att det var dags att försöka dra ned på prislappen för att vinna nya kunder och i praktiken överleva som företag.  När SGI 02+ lanserades så var det för att uppdatera den befintliga O2-modellen samt förlänga dess livslängd en aning, vilket också visas i hur lite som förändrades mellan modellerna. Den nya lackeringen var en sak som definitivt inte gick obemärkt förbi.

SGI O2 och O2+ bar vidare ett antal traditioner från tidigare Silicon Graphics-maskiner. De var byggda på en MIPS-processor (en förenklad implementation av RISC), körde Unix-varianten IRIX som operativsystem och byggde på kraftfulla grafikkretsar som klarade hårdvarurendering för JPG-formatet och MPEG-avkodning, SCSI-hårddiskar och givetvis såg den inte ut som en traditionell arbetsstation gjorde på den här tiden.

Maximal mängd internminne var en gigabyte och minnet delades även med grafikkortet för att hålla kostnaderna nere, vilket ändå var ett rejält hopp framåt jämfört med Indy som maximalt klarade av 256 megabyte. Maskinen var precis som många andra maskiner av det här slaget byggd som ett fort, vilket i sig var lite ironiskt eftersom man knappast släppte den i golvet efter att ha betalat stora pengar för maskinen. För även om detta var en lågprismodell med SGI:s mått mätt så var den inte billig för det, introduktionspriset låg på 5995 dollar upp till 9995 dollar beroende på konfiguration. Stora pengar idag, och ännu större pengar 1996 då modellen lanserades.

SGI 02 såldes mellan 1996 fram till Augusti 2001 då O2+ lanserades och den levde i sin tur fram till Maj 2002, vilket gör maskinen ganska sällsynt.  Maskinerna körde Irix 6.3 till 6.5.30 och kan även köra OpenBSDNetBSD och på O2:an Gentoo och Debian-versionerna av Linux. SGI släppte även en servervariant för webbpublicering, vilket i princip var en O2 med ett programpaket kallat Webforce.

Man kan fokusera på tekniska detaljer, man kan diskutera om den var så värst tyst, och om den ens var värd sin saftiga prislapp. Eller så tittar man bara på datorn och inser att lackeringen på en SGI 02+, de oregelbundna formerna och försöket att göra något så tråkigt som en Unix-baserad arbetsstation (låt gå att SGI på den tiden ofta användes inom filmindustrin för datorrenderade specialeffekter som exempelvis i Jurassic Park) lite roligare.

Lägg på minnet att SGI 02 och 02+ kom ut på marknaden innan Apple hade börjat vända upp och ned på hur en dator faktiskt kunde designas, i en tid då en dator var antingen svart eller beige.

Läs mer om SGI O2  och SGI O2+

Allt du behöver veta om O2 och O2+ – information om processorer och mycket annat

Hårdvaruinformation hämtat från IRIX, samt massor med bilder på hur en SGI 02 är konstruerad.

Boota en SGI O2 över nätverk för operativsystemsinstallation

Användarmanual för SGI O2 – SGI håller fortfarande dokumenten tillgängliga.



Historien om W.O.P.R

Publicerad 2010-02-10


Året var 1983. Hemdatorerna var på frammarsch över hela världen och den stora TV-spelskraschen som fram samma år raderade i princip bort marknadsdominanten Atari från världskartan. I Europa var det Vic-20 och senare Commodore 64 som tog ledningen över åtskilliga andra konkurrenter, medan det i USA var maskiner som Apple II och TRS-80 som dominerade på marknaden. Datorerna anslöts till telefonnätet och ett fenomen kallat BBS växte som en skogsbrand över hela USA och senare också Europa.

Det kalla kriget mellan öst och väst kunde inte vara kallare och mitt i allt detta dyker ett filmmanus upp som efter att gått under namnet The Genius skrivits om till att bli WarGames efter att en professor från Stanford hade konsulterats. Filmen skulle handla om en ung kille, en hacker, som med datorer som sitt största intresse råkade starta tredje världskriget då han loggade in på fel dator och ville spela det häftigaste spel han kunde tänka sig, Globalt Kärnvapenkrig.

Hackers var inte ett nytt begrepp, men fram till att War Games hade premiär så var det inte nödvändigtvis ett negativt laddat ord. Redan på 50-talet hängde det drösar med unga män på MIT och programmerade en av dåtidens drömmaskiner, PDP-1, var och en ständigt med en colaflaska inom räckhåll och var och en i ständigt behov av en uppryckning när det gäller den personliga hyginen.

För allmänheten var de ändå relativt okända, tills Peter Schwartz på Stanford fick läsa manuset till The Genius och kom med några förslag. Allmämhetens syn på datorintresserade ungdomar förändrades i princip för all framtid efter att WarGames haft premiär. Man kan å andra sidan fundera över om WarGames inte gjorde så att många företag, myndigheter och andra tvingades styra upp sin säkerhet efter att filmen haft premiär då ett av de mer populärare programmen blev så kallade war dialers, alltså program som precis som i filmen lät en dator ringa upp en rad telefonnummer i jakt på ett modem i andra änden.

Vi minns kanske David Lightman, filmens klåfingrige hjälte, eller så har minnen fastnat av den egensinnige Professor Falken som bodde på en ö där sista färjan till fastlandet faktiskt gick 18:30 på kvällen öven i verkligheten.

Men vi minns garanterat Professor Falkens skapelse, en dator som militären kallade War Operatonal Planned Response, eller W.O.P.R. Lightman och Falken kallade den för Joshua. W.O.P.R var en gigantisk best, ständigt brummande och hotfullt blinkande och med ett litet teckenfönster som visade det som alla egentligen letade efter. Det var få som inte köpte hela grejen med W.O.P.R, mycket tack vare att allmänhetens uppfattning vad en dator kunde och inte kunde göra var ganska grumlig. Men W.O.P.R var, givetvis, fejk. I själva verket drevs teckenfönstret och all grafik som W.O.P.R visade på de stora teckenskärmarna av en Apple II som styrdes manuellt av en operatör vid namn Mike Fink. Formen på W.O.P.R bär vissa spår av IBM:s produktfamilj Unit Record Equipment, ett system för att hantera hålkort, vilken formgivaren Geoffrey Kirkland utgick ifrån.

W.O.P.R, som i de tidigare versionerna av filmens manuskript hette Single Integrated Operating Plan (S.I.O.P), byggdes av plywood på en träram och målades sedan för att se ut som den var gjord av metall. Mike Fink och hans team installerade sedan all elektronik innan W.O.P.R målads färdigt för sista gången. Bland elektroniken kan man i filmen se tydligt att en LED-baserad grafisk equalizer användes och den lilla bildskärmen anslöts sedan till en Apple II via ett instickskort, som var en prototyp från tillverkaren, som sköttes av Mike Fink själv.

När W.O.P.R filmades satt Mike Fink inne i lådan och på kommando från regissören knappades kommandon in på Apple II:an som sedan visade text på den lilla bildskärmen.

Vad hände då med W.O.P.R? Modellen skrotades efter filmen men en ny replika byggdes för en reklamfilm som kom ut 2006.

På film är det svårt att komma på en dator, fejkad eller riktig, som ställt till med så mycket i den verkliga världen som W.O.P.R så bara därför är den värd en nominering, men det är inte den enda anledningen – den är riktigt snygg också. Designen skriker 60-70-tal, som en riktigt fet gammal amerikansk glidarbil.

W.O.P.R förändrade kanske inte världen vi lever i särskilt mycket, men den förändrade garanterat hur 70- och 80-talisternas föräldrar såg på sina barn och deras datorhobby. Idag kallar vi wardialing för portskanning och wardriving, så även där finns det tydliga spår av WarGames.

Läs mer om W.O.P.R och WarGames

Trivia om WarGames Imsai och W.O.P.R, en hel webbsida med information om de två datorerna i WarGames. Wikipedia om WarGames.