Från hackerklubb till sveriges största datortidning: hela historien om Datormagazin

Den artikel du läser nu publicerades från början i det första numret av Datormagazin Retro, vilket gavs ut under hösten 2016. Tidningen är sedan länge slutsåld men ett andra nummer finns fortfarande att köpa och ett tredje nummer planeras som bäst när detta skrivs under hösten 2018. Vill du veta mer och beställa ditt exemplar samt kolla in lite sköna retroprodukter du också kan köpa kan du besöka denna webbsida


Under nio år fanns den första inkarnationen av tidningen Datormagazin. I maj 1986 dök det första numret upp i butiker och kiosker och det blev snabbt succé. Mot alla odds, kan man nog allt säga då flera datortidningar lagts ned under mitten på 80-talet och de förlag som överlevde, exempelvis IDG, växte sig fetare och fetare, inte sällan på konkurrenternas bekostnad.

Med titlar som Mikrodatorn innanför bältet skrattades det gott på IDG-kontoret på Sturegatan 11 i Stockholm åt lilla Datormagazin – hemdatorer som Commodore 64 och Amiga 500 var nämligen inget att ta på allvar, ansåg de. Några år senare hade skratten ersatts med huvudskakningar och axelryckningar. Det som Datormagazin hade i massor saknades ofta på det professionella förlaget IDG, och det var passion, glädje och ett djupt intresse av vad man skrev om. Visst fick Datormagazins- och Commodores belackare rätt till slut – hemdatorns dagar var räknade i det ögonblick då Apple började få fart på Macintosh och Microsoft i kombination med en stadigt växande PC-bransch insåg att det fanns en miljardmarknad i hemmen.

Datormagazin var tidningen jag själv växte upp med. Som tolvåring köpte jag första numret i maj 1986 på Telebutiken i Södertälje och sedan den dagen var jag fast. Jag förstod inte allt som stod i tidningen då, men det lite mer osminkade, personliga tilltalet kombinerat med fantastiska artiklar gjorde Datormagazin enormt läsvärd. Sedan början på 2000-talet, då jag själv arbetade på den andra inkarnationen av Datormagazin mellan 2001 och 2005, har jag drömt om att få skriva den här artikeln och med hjälp av flera personer från tidningens barndom, och i synnerhet Christer Rindeblad själv, har denna artikel äntligen kunnat skrivas.

En artikel som en gång för alla berättar den hela, osminkade, historien om hur Datormagazin grundades.

Text: Joacim Melin

Från reklamman till chefredaktör

Christer Rindeblad växte upp i Stureby, en halvsömnig förort strax söder om Stockholm. Efter att ha pluggat in sin gymnasiekompetens och samtidigt jobbat heltid på Dagens Nyheters civiltryckeri som tryckarlärling packade Christer Rindeblad väskan och utbildade sig 1972-73 till journalist på Skurups Folkhögskola.

– Skurups journalistkurs var då en av de hetaste utbildningarna med över 400 sökande till 25 platser. För att komma in måste man klara en massa prov och tester. Utbildningen var poppis eftersom lärarna var kända aktiva journalister och utbildningen väldigt praktiskt inriktad. Alla var garanterade jobb efteråt, vilket inte var fallet med Journalisthögskolan, säger Christer Rindeblad.

Som nykokt journalist ska man praktisera på en riktig tidningsredaktion och i Christer RIndeblads fall kunde man nog inte valt en hårdare arbetsmiljö än på Aftonbladets polisredaktion som då låg i de numera legendariska, och under 70-talet rivna, Klarakvarteren i centrala Stockholm. Efter avslutad praktik fick Christer Rindeblad jobb som reporter på Svenska Dagbladets förortsredaktion och vips satt unge Christer och skrev artiklar till diverse lokaltidningar som gavs ut i förorter och mindre samhällen. Dåtidens arbetsmarknad skiljer sig inte nämnvärt från dagens dito när det gäller journalister – Christer hoppade runt på en rad olika vikariat på diverse veckotidningar och den placering som nog sticker ut mest är det mindre kända faktum att Christer Rindeblad arbetat som hovreporter på Svensk Damtidning.

1975 var det dags för ”det grönklädda trams” som den senare Datormagazin-kollegan Niklas Lindholm kallar värnplikten. Unge Christer Rindeblad tjänstgjorde som signalmatros på ubåtsbärgaren Belos och som värnpliktig passade han givetvis på att arbeta som redaktör för Flotten som var flottisternas egen facktidning. När värnplikten var avklarad 1976 fick Christer Rindeblad erbjudande om att vara med och starta en ny lokaltidning i Södertälje, dit Christer snart pendlade till från hemmet i Högdalen. De tidigare kollegorna på Svenska Dagbladet saknade dock sin gamle kollega och 1978 återvände Christer till ”Svenskan” igen. Som en man med många järn i elden fick Christer också erbjudande om att utveckla ett nytt månadsmagasin vid namn Impuls som skulle vara en kultur- och samhällstidskrift åt Studieförbundet Vuxenskolan. Under de här åren hade Christer också börjat intressera sig för datorer och efter en föreläsning på Tekniska museum av Eskil Block (som för övrigt blev dömd för förtal via BBS i en uppmärksammad rättegång i mitten på 80-talet) bestämde sig Christer för att lära sig mer om datorer.

1981 slutade Christer Rindeblad på Impuls och startade tillsammans med en dåvarande kollega en helgtidning.

– Iden var inte min men jag trodde dumt nog på kollegan men efter tre utgåvor stod det klart – konceptet var en riktig katastrof som ruinerade oss. Så vi startade istället en PR- och reklambyrå, Pressmakarna AB med säte i Södertälje, säger Christer Rindeblad.

1981 var också året då Christer köpte sin första dator, en VIC-20, med målet att lära sig programmering. Året efteråt byttes datorn mot en Commodore 64 och livet rullade på ganska bra för Christer och hans kollegor på Pressmakarna AB.

– Vi hade som mest drygt 10-15 anställda, journalister, reklamfolk och annonssäljare, med eget sätteri och repro.

Just tillgången till sätteri och repro skulle senare spela en minst sagt avgörande roll när Datormagazin skulle sättas till världen, men vi kommer till det lite senare.

Förutom PR- och reklamverksamheten drogs det också igång ett antal lokaltidningar i Sörmland och på reklamsidan fanns det en mängd olika företag som kunder, bland annat Handic som då hade generalargenturen för Commodores datorer i Sverige. Christer var då med och skrev handböcker om VIC-64, som datorn då kallades i Sverige.

LT Förlag gav Christer och hans hustru Birgitta i uppdrag att skriva en lärobok om datorer för studiecirklar. Boken skrevs på Christers Commodore 128 och tog ett år att författa och publicerades 1985. Några år tidigare hade det startades en ny svensk datortidning vid namn Datorhobby som Christer och hans kollegor hjälpte med formgivning, sättning och tryck. Tidningen var som många andra datortidningar på den tiden spretig i sitt innehåll då det fanns en rad olika hemdatorplattformar att bevaka.  Tidningen Datorhobby överlevde dock inte länge – efter fem utgåvor var dess saga över och i början på 1984 försvann Datorhobby för gott.

Under mitten på 80-talet försvann det hemdatortidningar i en ganska rask takt. Utgivarna av Datorhobby gick under jorden och givetvis fick inte Pressmakarna AB betalt för sitt arbete. Den enda tidning som tycktes vara datortidningarnas motsvarighet till en kackerlacka var VIC-Rapport som fungerade som en sorts propagandaskrift för Commodores datorer och gavs ut av företaget Handic Press som var ett dotterbolag till Handic som fortfarande satt på generalargenturen för Commodores datorer. Dock gick även den tidningen i graven i början på 1985, händelsevis i samband med att Handic förlorade Commodore-argenturen året efter.

Det här fick Christer Rindeblad att fundera. Ordentligt. Han kom fram till att det var dags att starta en egen datortidning som fokuserade på de två mest framgångsrika hemdatorerna i Sverige.

– Jag var rätt förbryllad över datortidningarnas problem. Intresset för hemdatorer var ju enormt i Sverige så det borde gå att producera en lönsam hemdatortidning. Men efter att ha funderat fram och tillbaka kom jag till två slutsatser. Ungdomar var huvudmålgruppen så tidningen måste vara mycket billigare än de existerande och nedlagda. Dessutom dominerades marknaden nu av VIC64 och C128. Så en tidning borde helt fokusera på dessa datormärken och strunta i övriga, säger Christer RIndeblad.

Det var en gång en BBS…

Det var dock inte bara att dra igång en tidning hur som helst. Christers kompanjon i Pressmakarna var inte det minsta intresserad av att företaget skulle starta en datortidning. Bolaget hade också börjat gå sämre efter att den stora sörmländska tidningsdraken Sörmlands Nyheter dumpat sina annonspriser med målet att slå ut Pressmakarnas lokaltidningar. Som lök på laxen åkte bolaget på en razzia av Skatteverket vilket skrämde bort många kunder.

– Vi var oskyldiga men det tog ett år för polisen att komma fram till det. Och under den tiden hade många av våra reklamkunder lämnat oss, säger Christer Rindeblad.

Läget var med andra ord en aning prekärt. Hur gick det då till när Christers tidningsprojekt skulle förlösas till omvärlden?  Det började som så många gånger förr under 80-talets hemdatorer med en BBS och en grupp killar som förenades runt intresset för datorer från en viss tillverkare. Datorerna hette Commodore 64, Commodore 128 och senare Amiga 1000. Hackergruppen hette Esquire, och BBS:en KPG vilket stod för Kattplågarnas Gille som drevs på en Commodore 64 med två 1541-diskettstationer som var ständigt överhettade. Det numera ökända Handic-modemet med Mickelins automatiska svarsfunktion ”Ågrenosvaret” orsakade ständigt problem med Televerkets växel och slutligen fattade modemet eld. Men det är en annan historia…

Det plågades givetvis inga katter, snarare tvärtom – katter hade under 80- och 90-talet en särställning inom valda delar av BBS-världen i sverige, och även under Datormagazins första år.

Förvirrad? (Ja! /red anm.) Låt oss förklara.

Christer Rindeblad hade åter börjat umgås med sin barndomskamrat Jan Mickelin som han numera bodde på samma gata som i Högdalen. De hade återfunnit varandra via en slump och snart hade Christer visats vägen till BBS:en Permobas, sponsrad av företaget Permobil, och via denna BBS lärde Christer och en rad andra personer känna varandra.

– Gänget som kom att bli Esquire kom till redan på Permobas-tiden. Folk initierade inom tekniken började söka lite försiktig kontakt med varandra och jag fick dåvarande SYSOP Göran Olsson att skapa ett slutet möte för oss att diskutera i, berättar Jan Mickelin.

Snart hade Esquire den egna BBS:en KPG och medlemmarna i gruppen träffades varje torsdag för att dricka öl och snacka datorer.

Datormagazins grundare träffas för en torsdagsöl. Foto: Jan Mickelin

Vad var då egentligen Esquire? Det visar sig efter en del grävande att det fanns två centrala komponenter i detta kompisgäng som till merparten bestod av 25-35-åriga män: öl och hacking. Det senare manifesterade sig i allt från rena knäckningar av dåtidens kopieringsskydd till att arrangera mer eller mindre spontanta copypartyn där det byttes programvaror och umgicks under avslappnade former.

– Vi arrangerade copypartyn hemma hos varandra då alla kom släpande med sina Commodore 64:or och 1541 diskdrives och lärde oss knäcka kopieringsskydd och byta knäckta program med varandra, säger Christer Rindeblad och tillägger att vad de pysslade med då är preskiberat sedan länge.

Vid ett tillfälle kollade en medlem i Esquire upp hur det gick till att starta en studiecirkel och vilka bidrag som lämnades för sådant. Kraven visade sig vara minst fem cirkelmedlemmar utöver cirkelledaren och man fick några hundralappar (mycket pengar i mitten på 80-talet, kids! / red. anm.) per deltagare som antingen kunde gå till köp av studielitteratur eller som arvode till cirkelledaren. Det tog inte lång tid innan det startas upp en studiecirkel i datasäkerhet och utropade en konferensdag då det hela skulle gå av stapeln. Ett utskänkningstillstånd för konferensen inskaffades och en av Esquire:s yngre medlemmar skickades till Spendrups-depån i Vårby med alla pengarna. Ett tillstånd senare hade ett antal backar öl hämtats hem och ”konferensen” gick av stapeln.

– Konferensen gick visserligen ut på att dricka upp ölen, men vi hann också med att ringa på annonser i Gula Tidningen och ställa intrikata frågor. Det fanns nämligen samvetslösa typer som annonserade ut och tog belalt för programknäckningar som folk inom Esquire hade utfört och ställt till gratis förfogande för allmänheten, minns Jan Mickelin.

Gänget i Esquire ringde bland annat under ”konferensen” på ett antal av dessa annonser i Gula Tidningen, som snart fick smeknamnet ”Stulna tidningen”, och låtsades vara allehanda myndighetspersoner eller skollärare och de ungdomar som ringdes upp fick sig en uppläxning som hette duga varvid de lovade att aldrig mer sälja piratkopierade spel.

Det kan kanske låta underligt att en annonstidning som Gula Tidningen, som var enormt populär under 80- och början på 90-talet, släppte in annonser om piratkopierade spel, videofilmer och annat men det var få som tänkte på följderna av detta på den tiden och lagstiftningen hade minst sagt halkat efter den snabba utvecklingen som då rådde.

En av de yngre medlemmarna i Esquire och sedemera en av de första skribenterna i Datormagazin var Erik Lundevall. Som oskyldig (Ha! /red anm.) 16-åring upptogs han som fullvärdig medlem och han var inte bara bra på datorer utan han hade andra färdigheter också-

– Erik var då den yngste fullvärdige medlemmen i Svensk Magisk Cirkel, SMC, och var i praktiken en trollillusionist ut i fingertopparna, minns Jan Mickelin, som också beskriver hur Erik aldrig ombads trolla på Esquire:s copy-partyn men där han däremot spontant kunde visa upp sina färdigheter när det skulle drickas öl på Restaurant Babylon, på Körsbärsgatan i Stockholm. Senare skulle Babylon, eller Babbe som det kom att kallas, också bli ett stamhak för delar av Stockholms BBS-användare.

Tankarna på en ny datortidning föddes någon gång under denna period.

— Vi var alla rätt inspirerade av filmen War Games som kom 1984. Vi provade också videotex och iden föddes att skapa en hackertidning online, en videotex-tidning med namnet ”Nattknapparen”. Men det blev aldrig mer än lös idé, säger Christer Rindeblad.

Esquire började snart få förfrågningar från yngre personer om att bli medlemmar. De fick bilda ett juniorlag som döptes till Game Squad och det var från det gänget som Tomas Hübner rekryterades till att bli Datormagazins, och Sveriges första anställda spelredaktör.

”C64 & C128-magazinet”

Mitt i det kaos som rådde på Pressmakarna bestämde sig Christer Rindeblad för att sjösätta sin idé med en datortidning för Commodore 64 och 128. Tidningen trycktes i ett så kallat tabloidformat, samma format som de lokaltidningar som Pressmakarna gett ut hade, för att hålla kostnaderna nere. Större delen av gänget i hackergruppen Esquire engagerades som bollplank och skribenter och med ett lösnummerpris på tolv kronor (det dubbla i dagens värde) skulle ett provnummer ges ut. Christer och hans annonssäljare på lokaltidningarna sålde annonser för glatta livet, vilket snart skulle visa sig vara räddningen för den nya hemdatortidningen. Tanken var nämligen att tidningens produktion skulle bekostas med pengar från prenumeranter men rekryteringen av dessa gick minst sagt trögt då tidningen inte ens kommit ut ännu och snart blev det annonsintäkterna, 38000 kronor, som fick bekosta merparten av tryckkostnaden på 50000 kronor.

Vad skulle då tidningen heta? Christer Rindeblad hade registrerat namnet ”C64 & 128-magazinet” vilket inte antogs av Postverket som ansåg att tidningen då skulle vara ett reklamblad, vilket i sin tur innebar en högre portokostnad.

– Så hastigt och lustigt ändrade jag namnet till ”Datormagazin” (C64 & C128 la vi till i namnet utan att posten visste det). Och nu gav Postverket med sig. Loggan gjorde min hustru och jag med hjälp av ett ritprogram för C128 och skrev ut den på Commodores matrisskrivare MPS801 för att ”skapa datorkänsla”. Med lite fix i vår reprokamera fick loggan sin utformning, berättar Christer Rindeblad.

Det första numrets omslag är också en historia för sig. Att trycka färgbilder var oerhört dyrt i mitten på 80-talet då man måste göra en färgseparation i en speciell reprokamera, men att tidningens framsida inte skulle ha färgtryck var otänkbart.

– När jag skulle sälja en annons till speldistributören HK Electronics såg jag på ägaren Heikki Karbings kontor att det låg en färdig färgseparation på annonsen till det nya spelet ”V”. Jag frågade om jag fick ta den. Och han sa givetvis ja. Så det avgjorde tidningens första framsida…, minns Christer Rindeblad,

Allt var klart och det bestämdes att första numret av Datormagazin skulle ges ut i maj 1986. Genom att vika tidningen och lägga framsidan på tvären syntes Datormagazin också riktigt bra i tidskriftsställen. Det hade tagit Christer Rindeblad och hans vänner och kollegor ett halvår att få ihop det första numret av Datormagazin.

– Då hade vi lyckats skrapa ihop 828 prenumeranter på en prova-på-prenumeration, tre nummer för 30 kronor. Vi utlovade tre utgåvor 1986, fast hade inte första utgåvan gått bra hade vi lagt ner direkt, säger Christer RIndeblad.

Första numret trycktes i 14000 exemplar och drygt 8000 såldes i kiosk. Till detta kom också den prenumererade upplagan vilket var sensationellt bra enligt tidskriftsdistributören Tidsam, i synnerhet med tanke på att inte en krona lags på reklam.  Succén gav en liten vinst och arbetet på de två återstående utgåvorna för 1986 kunde påbörjas, men nu skulle alla skribenter ha betalt vilket ökade kostnaderna.

Ägarbyte

Projektet som inte fick kosta en krona av Pressmakarnas egna pengar visade sig bli räddningen för företaget, åtminstone såg det så ut en kort tid. Skatteverkets razzia visade sig nämligen inte vara den sista huvudvärken för Christer Rindeblad och hans tidning.

– Sommaren 1986 upptäckte jag nämligen att min kompanjon dessutom hade försnillat pengar ur firman och att vi i själva verket befann oss på konkursens rand. Vi behövde snabbt få fram en halv miljon till kronofogden annars hotades jag av personlig konkurs eftersom jag var styrelseordförande i bolaget och min kompanjon hade smart nog gått ur styrelsen utan att jag visste det, säger Christer Rindeblad.

Goda råd var dyra och i allt detta kaos skulle årets tredje och nummer av Datormagazin ges ut. Det enda Pressmakarna faktiskt hade av värde var just Datormagazin och för att rädda bolaget undan Kronofogden erbjöds Datormagazin till försäljning till alla tidningsförlag som Christer och hans kollegor kunde få kontakt med. Det enda förlaget som nappade var Bröderna Lindströms förlag, båda från en gammal förläggarfamilj som tidigare gick under namnet Saxons & Lindströms förlag.  Datormagazin var något av en udda fågel i sitt nya hem – de nya förlagskollegorna hette Okej, MC-Nytt och Power, det sistnämnda en raggartidning.

– Mats Lindström ansåg till skillnad mot förlagets dåvarande VD att hemdatormarknaden gick mot en ljus framtid. Han var samtidigt orolig för att förlagets kassako Okej inte skulle hålla i längden, säger Christer Rindeblad.

Försäljningen av Datormagazin räddade Pressmakarna från konkurs med minsta möjliga marginal. Christer Rindeblad fick själv skjuta till 50000 kronor och Christer och hans kompanjon skildes som ovänner. Ett krav som de nya ägarna hade på Datormagazin var att Christer Rindeblad följde med som chefredaktör och han skrev därför på ett långt avtal. Christers karrär på förlaget, som under åren bytt namn och ägare några gånger, varade i själva verket till han gick i pension år 2015.

I februari 1987 flyttade så Datormagazin in på Karlbergsvägen 77 i Stockholm, en adress där konkurrerande förlaget International Data Group, IDG, flyttade in drygt 20 år senare. Christers ägande i Pressmakarna avslutades med att den tidigare kompanjonen köpte Christers andel för en krona.

– Jag har inte träffat eller talat med min före-detta kompanjon efter det. Jag blev inte mindre arg på honom när han bröt löften och inte betalade honoraren vi var skyldiga medarbetarna för nummer två och tre, men det löste Bröderna Lindströms förlag som såg till att alla fick betalt, säger Christer Rindeblad.

Frid och fröjd då?  Icke. Esquire-gänget hade redan börjat ledsna. De hade sett en mer underground-aktig Datormagazin framför sig än vad som nu började ta form. Christer Rindeblad hade heller inte berättat för sina kompisar i Esquire om bakgrunden till försäljningen utan den kom enligt några som då var med som en total överraskning.

– Den riktiga brytningen kom som sagt efter försäljningen av tidningen då en del i Esquire tyckte jag förrått hackeridealen. Och de hade väl rätt på sitt sätt. Men när det gäller tidningar hade jag nog en mer professionell och kommersiell syn på det hela, säger Christer Rindeblad, som snart insåg att hans hobby blivit hans jobb och han slutade med programmering och BBS-besök på fritiden.

Ett annat mindre orosmoment var Commodore som 1986 sparkat Handic som argentur och öppnat eget kontor i Sverige. Commodore var inte roade av att det fanns en tidning som hade bolagets varumärken i sitt namn, men det var något gänget på Datormagazin struntade i. Å andra sidan tvingades Datormagazin genom åren köpa varenda dator från Commodore som de ville testa i tidningen, då Commodore hellre lånade ut exempelvis Amiga 3000 till tidningen Mikrodatorn som endast skrev om PC-baserade datorer…

Något som genomgående säkrade Datormagazins oberoende var det faktum att den var läsardriven – intäkterna från prenumeranter och lösnummerköpare var alltid större än annonsintäkterna, något som i dagens tidningsvärld i princip är omöjligt (bortsett från den här tidningen! /red anm.)

När de tredje utgåvan 1986 kom ut sålde den i 16500 exemplar och sedan tog den nye ägaren över i februari 1987. Förlagets dåvarande VD var som tidigare nämns väldigt skeptisk till det där med datortidningar och tyckte mest var en fluga och ville köra hårt och dra in så mycket pengar som möjligt så länge det bar.

– Ett krav efter ägarbytet var att vi skulle gå över till månadsutgivning, men utan att anställa några ytterligare medarbetare.  Så jag fick jobba dygnet runt, sju dagar i veckan för att fixa det. Men hösten 1987 kände vi att det bar ekonomiskt. Vi blev snabbt förlagets lönsammaste tidning efter Okej.

Resultatet av det hårda jobbet gjorde sig snart känt på ett minst sagt smärtsamt sätt: sommaren 1987 hade Christer i sedvanlig ordning jobbat dygnet runt och var på väg hem till Högdalen i sin bil på Essingeleden för att äta frukost. När han ätit och sedan satt sig i bilen för att köra tillbaka till kontoret somnade han bakom ratten och körde in i bilen framför.  Förlagets ägare Mats Lindström ansåg då att det fick vara nog med sparandet för Datormagazin och Ingela Palmér anställdes som sekreterare och Christers fru, Birgitta Geissmann, anställdes som layoutare.

– Året efter fick jag också anställa en biträdande redaktör, Lennart Nilsson. Skälet var då att vi skulle öka till 16 nummer per år, säger Christer Rindeblad.

Datormagazins formidabla succé gjorde att förlagsledningen var sugna på att mjölka konceptet ytterligare. En tidning om Atari verkade som en bra ide, då Ataris hemdatorer ur ST-serien sålde bra i Sverige.  Atari Magazin ST/Mega, som det officiella namnet var, lanserades först som en bilaga till Datormagazin under 1988 och 1989. Därefter fick Atari Magazin stå på egna ben. Totalt kom det ut fem utgåvor som bilaga till modertidningen och därefter kom endast två tidningar ut som självständig tidning innan den lades ned.

Under våren 1989 hade Datormagazin också en redaktion i Norge. Bakgrunden var att Datormagazin hade många prenumeranter i Norge och sålde också bra i kioskerna där. Förlaget tryckte på för att lansera Datormagazin i Norge men Christer Rindeblad var aningen mer tveksam, mycket tack vare den betydligt mindre marknaden för Commodore i vårt västra grannland. Planen var att det skulle ingå en prenumeration på Norsk Datormagazin med varje såld Commodore 64 och Amiga i Norge. Problemet var bara att när Commodore skulle betala det hela så visade det sig att Commodores norske VD inte hade några som helst befogenheter att ingå ett avtal av det slaget varför det inte blev några pengar från Commodore. Därmed lades också Norsk Datormagazin ner.

”Kalle Anka”-formatet

I ledaren för juni-numret 1990 utlovade Christer Rindeblad de största förändringarna som skett sedan Datormagazin lanserades fyra år tidigare. När juli-numret ramlade ned i brevlådan fick nog de flesta Datormagazin-läsare en chock.

Omslaget var prytt av en Amiga 500 med ett ”datormonster”, alltså två armar, två ben och ett huvud från ett monster i tyg som man limmade fast på sin datorskärm. En hastigt övergående trend, ska väl tilläggas. Omslaget förkunnade att detta var nya Datormagazin som skulle vara mer läsvänligare och de 88 sidorna fanns i ett nytt format. Detta var starten för den numera ökända eran där Datormagazins format gick under namnet ”Kalle Anka”-formatet.

Bakgrunden till övergången är intressant. Datormagazins dåvarande tabloidformat innebar visserligen låga tryckkostnader men i gengäld blev helsidesannonserna oerhört dyra för annonsörerna som i allt större utsträckning efterfrågade mer prisvärda (du menar billiga? /red anm.) helsidesannonser.

– Annonsförsäljningen gick lysande, faktiskt för bra. Jag vägrade tillåta mer än 40 procent annonser i tidningen, och trycktekniskt kunde vi inte göra mer än 44 sidor per nummer. Det var huvudskälet till att vi ökade frekvensen hela tiden tills vi utkom varannan vecka, säger Christer Rindeblad som också berättar att det var tre månaders kö för att få in en annons i Datormagazin i vissa annonsformat. Till skillnad från många andra konkurrenter på den tiden erbjöds inte annonsörerna några rabatter i Datormagazin – fullt pris skulle hållas så priserna på lösnummer och prenumerationer istället kunde hållas nere.

Samtidigt kunde inte Datormagazin gå över till magasinsformat utan att höja priset kraftigt då det på den tiden var oerhört dyrt att trycka tidningar i ett magasinsformat.

– Lösningen blev lite absurd. Vi fortsatte trycka kvällstidningsformat men vred alla sidor på tvären och klamrade och renskar kanterna. På så vis blev 44 kvällstidningssidor 88 sidor i ett lite mindre format än A4 och på så vi kunde nu erbjuda annonsörerna mängder med helsidor till ett lägre pris än tidigare, säger Christer Rindeblad.

Tekniken var, händelsevis, den samma som användes av serietidningar.

Det fanns dock problem. Tryckeriet klarade inte av att torka färgsidorna varför trycket emellanåt var utsmetat och pappret höll inte för behandlingen.

Kalle Anka-formatet överlevde till mars 1991. Då hade Christer hittat ett tryckeri som kunde trycka Datormagazin i ett magasinsformat utan att förlaget behövde höja priset på tidningen.

Under Kalle Anka-formatets livstid började Datormagazin också experimentera med desktop publishing för att inte behöva anställa fler layotare på redaktionen trots att det blev dubbelt så många sidor att producera i varje nummer.

– Vi kämpade på rätt länge med Amiga som desktop publishing-dator och spenderade en förmögenhet på all utrustning.  Men det var för mycket som krånglade så till sist fick vi ge upp och gå över till Mac och Quark Express, men det tordes vi inte berätta för läsarna, säger Christer Rindeblad.

Man skulle kunna tro att alla var glada för att sveriges mest framgångsrika datortidning gavs ut allt oftare. Annonsörerna tyckte dock annorlunda och anklagade tidningen för att tvinga dem att annonsera oftare. En annonsbojkott trädde i kraft.

– De gick ihop och bojkottade ett nummer och satte istället in en gemensam protestannons. Vi förklarade att vi bestämde utgivningstakten och att de ju inte var tvingade att annonsera i varje nummer. Eller att de kunde ha mindre annonser än tidigare eller sluta annonsera helt. Datormagazin hade då en sån ställning på marknaden att vi kunde vara kaxiga, säger Christer Rindeblad och tillägger att

Datormagazin under dessa år var en av förlagets mest lönsamma tidningar och skulle så förbli en bit in på 90-talet.

Exit Christer

I början på 1990-talet tuffade tåget som var Datormagazin på i oförminskad kraft. Formatbytet till magasinsformatet gav tidningen ett mer moget och professionellt utseende och i tidningens innehåll blev det mindre och mindre programmering och ”hacking” och mer tester av hårdvara och mjukvara, företrädesvis spel. Det fanns inga tecken på att Datormagazins framgångar skulle börja avta förrän den blanka skinande yta som hette Commodore började krackelera och det ordentligt.

1992 satte Christer Rindeblad igång med att planera för framtiden efter Datormagazin, som var en ordentlig kassako för Bröderna Lindströms förlag. Framtiden hette fler tidningar. Ett första steg var att köpa upp en av de sista konkurrenterna till Datormagazin, tidningen Svenska Hemdatornytt, som var på konkursens rand på grund av den så kallade Presam-krisen där tidningsdistributören Presam gick i konkurs och en rad mindre tidningar hamnde i kläm, därifbland Svenska Hemdatornytt. Tidningens grundare, Ulf Selstam, kvarstod som chefredaktör, allt Amiga-innehåll fick stryka på foten och Christer Rindeblad fungerade som ansvarig utgivare.

Samarbetet mellan chefredaktör och ansvarig utgivare började dock snart gnissla då Ulf Selstam enligt Christer Rindeblad inte ville förändra Svenska Hemdatornytt i den riktning som Rindeblad önskade. Ulf Selstam lämnade senare rollen som chefredaktör och därefter kunde arbetet påbörjas med att skapa tidningen PC Hemma, en tidning som inte hade något att göra med Svenska Hemdatornytt ur ett innehållsmässigt perspektiv, men Svenska Hemdatornytts prenumerationsregister användes för att ”få igång” PC Hemma på marknaden.

Ett annat steg var att börja fokusera mer på spelmarknaden.

– Det började egentligen med att allt fler spel först kom ut på PC och sedan till Amiga i Datormagazin. För att vara tidigt ute med recensioner började vi testa PC-versionen under vinjetten ”Tjuvtitten”. Vi märkte snart att vi fick allt fler PC-läsare som köpte tidningen enbart för dessa recensioner, säger Christer RIndeblad som snart insåg att det fanns pengar att tjäna på detta. I oktober 1993 hade Datormagazin blivit med bilaga med namnet High-Score Express som innehöll alla PC-spelsrecensioner och under våren 1994 blev High-Score en egen tidning.

Under 1994 var Christer Rindeblad helt plötsligt chef över tre redaktioner (Datormagazin, PC Hemma och High-Score) och tiden räckte inte till. Den till PC Hemma rekryterade chefredaktören fungerade inte riktigt i sin roll när det gällde personalansvar och slutade snart. Tidningen blev ändå en stor framgång på kort tid och överlevde i närmare tolv år.

High-Score gick bra upplagemässigt men hade dåliga annonsintäkter, trots en rad olika försök att anpassa innehållet. Allt arbete med att driva tidningarna gjorde att personalen allt som oftast hamnade i baksätet.

– Jag var nog en urusel chef under den här perioden som fladdrade mellan tre redaktioner och inte hade tid att ta hand om personalen. Klagomålen nådde förlagsledningen, som hastigt och lustigt avsatte mig med ordern att enbart fokusera på och rädda High Score, säger Christer Rindeblad som tillägger: – Jag avgick med andra ord inte frivilligt.

Datormagazins ägare hade under den här tiden också blivit delägare i ett annat förlag, Atlantic, som gav ut tidningen Superplay, vilket begränsade Christer Rindeblads manöverutrymme då han inte fick konkurrera med den tidningen. Under 1995 köpte Datormagazins ägare ett annat förlag, Boss Media i Växjö, som i sin tur precis blivit erbjuda ett licensavtal för tidningen PC Gamer. Bröderna Lindströms förlag undrade vad Christer Rindeblad tyckte om det, och svaret kom omedelbart:

– Lysande. Det var enda sättet att göra en lönsam speltidning enligt min åsikt. Men konsekvensen måste bli att vi antingen lägger ner High Score eller ompositionera den så den inte konkurrerar med en svensk PC Gamer eller Superplay.

Efter att Rindeblad fått samtalet på plats i London var han helt inställd på att åka hem och lägga ner Superplay, men en kollega till Christer Rindeblad pratade om en ny sorts tidning för killar med ”brudar, sprit, bilar, film och datorspel”, det vill säga allt sådant som killar kunde tänkas vara intresserad av.

Engelska ”Loaded” fick bli förlagan för nya High Score, men det fanns konkurrenter även här i Sverige, främst via Slitz som även den kopierade Loaded och återlanserades 1996 med stor succé som resultat.

– Jag försökte istället skapa en kompromiss där vi skulle behålla de befintliga läsarna och vinna nya. Resultat blev så här i efterskott en halvmesyr. Vi fick nya läsare men tappade de gamla, säger Christer Rindeblad. Nya High Score hade en upplaga på närmare 25000 exemplar i månaden, men var dyr att producera.

– Jag kämpade på under ett år innan jag gav upp och kom överens med Mats Lindström att lägga ner den.

Som pensionär lever Christer Rindeblad ett betydligt lugnare liv än på 80- och 90-talet. När han ser tillbaka på tiden med Datormagazin så är det med värme.

– Det var definitivt den roligaste tiden i min yrkeskarriär. Och jag saknar den entusiasm som fanns då.

Slutet

1995 slutade Christer Rindeblad som chefredaktör för Datormagazin. Peter Kerschbaumer tog istället över ett i princip omöjligt uppdrag: att hålla Datormagazin vid liv.

Commodore- och Amiga-fansen började växa upp och Commodore hade helt enkelt inte de ekonomiska musklerna att hänga med i den tekniska utvecklingen. Commodores konkurs 1994 blev också en första spik i kistan för Datormagazin som många av oss med värme minns den – mängden nyheter, tillbehör, mjukvaror och spel att skriva om minskade stadigt fram till 1995 då Datormagazin på sätt och vis kapitulerade och började skriva om PC sida vid sida med material om Amiga.

Datormagazin fick helt enkelt bredda sina områden för att ha något att skriva om och fortsätta vara relevanta. Det skrevs om OS/2 och Unix, vilket var intressant och välskrivet, men det hade också den lilla nackdelen att Datormagazain ganska snart såg ut som nästan vilken PC-tidning som helst.

I mars 1995 gavs det sista numret av Datormagazin ut med den nu klassiska logotypen som hängt med i någon form sedan april 1987.  I nummer sju från 1995 var innehållet, och utseendet, som förbytt. Nu skriver Datormagazin istället om OS/2 Warp, hur man tar sig fram på Internet på bästa sätt och förkunnar att detta är tidningen för dig som har Amiga eller PC. Den nya logotypen fastnade aldrig riktigt då tidningen blott åtta nummer senare lades ned. Under de sista utgåvorna testades turbokort för Amiga 1200, datorhögtalare och i flera artiklar fick vi reda på att Amigan hade räddats och att den snart (när som helst! / Red anm.) skulle återlanseras i Sverige.

Innehållet i de sista numrena ville gärna andas Datormagazin, men tiden hade tyvärr sprungit ifrån tidningen som den var utformad då.

Det dröjde dock inte länge förrän Datormagazin var tillbaka, då med ett innehåll anpassat för den moderna tid som tidningen då verkade i. Genom en sammanslagning under år 2000 av tidningarna PC Extra och PC Plus återuppstod Datormagazin i den skepnad som finns kvar ännu idag.

Speglingsarkivet utökat

Jag har utökat mängden speglade sajter här på Retrodatorer. Nu finns exempelvis webbsajten för den insomnade tidningen MyAtari att titta på och ladda ner för den som önskar. Du finner alla speglade sajter här!

Nytt forum om retrodatorer

Ett forum om gamla datorer, vad ska det vara bra för?

Jag drev under några månader en grupp på Facebook med samma namn och i takt med att jag funderade mer och mer på hur mycket Facebook egentligen visste om mig, och hur jag kunde begränsa att vissa inlägg och bilder inte spreds utanför “den närmaste kretsen”, i kombination med hur Facebook aktivt försöker ducka så mycket som möjligt av de rättigheter som GDPR innebär för oss europeér, så ledsnade jag på att vara medlem i Facebook. När jag väl raderade mitt konto så började jag nästan genast sakna en plats att diskutera gamla datorer på. Därför föddes Vintagedatorer.

Det finns många fördelar med ett webbforum i detta format – exempelvis är det enkelt att hitta gamla trådar med information som lätt går förlorad i Facebooks informationsgröt. Ett annat är att ni som besöker forumet kan vara lugna med att er information inte säljs eller på annat sätt används för syften som inte har med detta forum att göra. Möjligen kommer här visas annonser vad tiden lider men det är för att finansiera driften av sajten och inget annat.

Det finns givetvis andra forum som avhandlar samma tema i någon form, men jag hoppas att detta forum ska bli ett välkomnande och öppet ställe för alla som vill diskutera sin favoritdator från äldre dagar.

Du kan besöka forumet redan nu!  Välkommen till Vintagedatorer!

BBS-listan växer!

Du har väl inte missat att BBS-listan uppdateras regelbundet och nu innehåller 25 svenska BBS-system du kan logga in på? Ta en titt idag – nya system som jag hittar läggs till i slutet på listan.

Hela BBS-dokumentären snart tillgänglig för nedladdning

Jason Scott:

This year, the full 250 hours of interviews I conducted for the BBS Documentary are going online at the Internet Archive.

En av mina stora favoriter inom dokumentärfilmernas historia kommer nu alltså att kompletteras med allt material som Jason Scott filmade när han gjorde sin dokumentär. 2500 timmar godis, således.