39 år sedan BBS:en föddes

Ward Christensen och Randy Suess:

January 16, 1978 was a very snowy day. Couldn’t get dug out, so called Randy. I had the CACHE message recorder phone line in my house, and Hayes had “invented” the hobbyist modem.

I called Randy and talked about putting up my Vector machine (a 2nd S-100 box I’d bought to take around when asked to give talks on microcomputers) on the CACHE line as a way for people to call in with newsletter articles.

Randy said “no” – “you’re in the burbs, I’m in the city – we’ll put it in my house – and forget the club, a committee project will never be done – just the two of us – you do the software I’ll do the hardware. When will the software be ready?” heh heh.

Without Randy’s drive and ambition, it would never have seen the light of day.

I prototyped a bit of a dialog in Basic, patterned after (1) the cork board bulletin board at CACHE meetings, and (2) the kind of BB you see at the Jewel – you know, garage for rent, dog grooming, etc.

Began writing the real bulletin board program (Called CE.C by Randy – egotistically, the “Computer Elite’s project C – Communications”). Randy put together the hardware.

Very early in Feb, started testing. No one believed it could be written in 2 weeks of spare time so we called it “one month” and to this day declare Feb 16 as the birthday.

Har man inte sett BBS: The Documentary ännu så är det värt att göra det. CBBS födelse avhandlas i den allra första delen av dokumentären, som finns att ladda ner från Archive.org helt lagligt.

Cinemaware släpper Defender of the Crown för ZX Spectrum

Detta är närmast enormt intressant: Cinemaware har släppt klassikern Defender of the Crown för ZX Spectrum:

This is the never released port of the ZX-Spectrum Version of Defender of the Crown. Developed in 1989 by “The Cat” this version did not find it´s way to the stores. Until now! Cinemaware Retro releases the game as a boxed version with a limitation of 250 Units. The Game is different than the Rom-File you can find on the internet. it is fixed for 48k/128k and also got the missing end screen.

Bara att beställa idag! Prislappen är drygt 200 kronor.

Sverige har ingen Atariförening värd namnet

Jag har suttit och förberett arbetet med en tidning (mer om det senare) och i det arbetet hade jag för avsikt att intervjua en Atariförening eftersom jag förra året intervjuade och skrev om en Amigaförening.

Givetvis var det enda tänkbara att kontakta Svenska Atariklubben (SAK), en förening jag själv varit medlem i för ett antal år sedan men därefter tappade kontakten med.

Mitt intresse var tvåfaldigt: att skriva om SAK och även att skriva om deras årliga evenemang “Slaskhack” där Atarianer träffas under en helg och hackar och umgås som bara vuxna datornördar kan göra. Det är vad jag förstår ofta väldigt trevliga evenemang.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att åka ner själv för att närvara så en styrelsemedlem i SAK skulle ordna bilder från det hela så tänkte jag väva in det i en större artikel om SAK.

I mina ögon är SAK vad SUGA är för Amiga-folket: det är Föreningen med versalt F. I SAK:s stadgar (publicerade här på deras hemsida) står följande:

Föreningens ändamål är att i sverige vara informations – och kontaktorgan för medlemmarna samt främja deras användande av Ataridatorer och Atarikompatibler.

Föreningen har sedan en tid tillbaka ingen medlemsavgift. De skriver själva på sin hemsida att de “måste lista ut hur medlemsskapet ska fungera i framtiden”, vilket är fullständigt rimligt – varför ta betalt för något som de kanske inte kan leverera?

Ingenstans står det dock att SAK inte vill ha några nya medlemmar.

SAK vill inte ha någon uppmärksamhet överhuvudtaget, vilket å andra sidan gör att man kan undra varför SAK ens har en öppen hemsida.

Föreningens inställning till publicitet blev jag varse om när pratade med en av styrelsemedlemmarna i SAK via Facebook. Jag skrev att jag gärna ville medverka till att Slaskhack skulle växa lite och få uppmärksamhet. Svaret blev då följande:

Den tanken delar jag inte. Slaskhack är lagom nu. Vi får ca 25 besökare vilket är en smärtgräns för lokalen. Det blir tillgängligt familjärt för att vara överskådligt.

Jag svarade då att det fanns ju en viss risk med att det kunde bli fler besökare om vi skrev om evenemanget. Föreningen annonserar ju till och med för det på sin hemsida.

Svaret blev då:

Jag trodde jag var tydlig. Tack för erbjudande men vi önskar INTE mer publicitet. Vi i SAK styr själva vår insats för att få den effekt vi eftersträvar.

Jag blev ganska förvånad, minst sagt. Föreningen ger ett trevligt intryck på sin hemsida och Atarifolket brukar vara trevliga (även om de också kan vara ganska aggressiva när det gäller folk som gillar Amiga… gamla ränder går inte ur så snabbt direkt…). Jag frågade därför styrelseledamoten i SAK om det var så att de inte ville att fler skulle hitta till SAK, och tillade att jag endast försökte förstå deras inställning.

Svaret blev:

Inte just nu. Sluta nu upp med att ansätta mig om detta. Respektera vårt nej.

Så där har ni det hela – det finns ingen Atari-förening i Sverige just vad jag känner till. SAK tycks fungera som en intern klubb för lika intern beundran, vilket är oerhört trist.

Givetvis känner jag en enorm besvikelse över detta och tycker det är trist att jag inte får berätta mer om SAK för de Atari-användare som finns inte bara i Sverige utan även i norden, men kanske det uppstår en annan Atari-förening i Sverige en vacker dag som har en mer välkomnande attityd.

Prylen vi saknar mest: US Robotics Courier

Richard Baguley:

It begins with a a short burst of two-tone sound at 1375 and 2002 Hz. In response, a burst of sound at 1529 and 2225 Hz, which gets the conversation going. Through a set of query and response tones, the two sides of the conversation agree on how to talk to each other, who gets to speak when and how quickly they can talk…
You might not recognize the technical description, but anyone who used the Internet before the year 2005 will instantly recognize the sound: the noises of a dial-up modem negotiating a connection when the other end picks up.

En vacker dag kommer jag över ett fint exemplar till det perfekta priset. Något annat kan jag inte tänka mig att ansluta till min BBS.

Viva Amiga: en recension

Från att ha haft noll bra dokumentärer om Amiga så finns det nu två. Den ena av dem, Viva Amiga, hade premiär nyligen och när den släpptes på iTunes för köp så slog jag till.

Jisses så jag ångrar mig.

Den som förväntade sig ett komplett tidsdokument över en av världens mest fascinerande datorer kommer bli grundligt besviken. Istället blandas korta intervjusnuttar med oerhört kackiga 3D-animationer av datorer man faktiskt kunde ha filmat i verkligheten. Var det så svårt att få tag i en Amiga 1000 eller Amiga 2000 att filma av. Eller en gammal IBM PC eller en Macintosh?

Intervjusnuttarna är mer eller mindre informativa. Jason Scott, känd för att bland annat ha gjort BBS-dokumentären “BBS Documentary”, är med och får lägga ut texten ganska mycket. Till och med mer än exempelvis RJ Mical som var med och arbetade på Amigan. Korta filmsnuttar med Jay Miner, som anses vara Amigans fader, och andra dyker också upp men så snart det börjar bli intressant ska ännu en meningslös 3D-animation visas.

Jag ska inte trötta ut er mer utan summerar Viva Amiga på följande sätt: se den inte. Köp den inte. Den är inte värd din tid, eller dina pengar.